Andra gången på 8 månader

Idag tog jag mod till mig och klättrade upp på hästryggen. Senast jag gjorde det var i februari så en tid sedan. Då kändes det inte bra med benet, men de fungerar ju nu sedan två veckor tillbaka som det skall. Så nu finns de inget att skylla på längre.
 
I mitt huvud skulle jag vara lika bra som inne. Piffa och pijaffa fram som värsta dressyrryttaren. Sanningen var kanske en helt annan. Nu var inte det som utspelade sig på hästryggen. Utan snarare rädd nybörjare. Till mitt försvar kan jag säga att de blåste så att tom den sömnigaste hästen i stallet var på tårna (den som galopperar i samma takt som vi skrittar)
 
Så, dagens ridtur hade mera av ett klamra sig krampaktigt fast i sadeln samtidigt som jag tjuvhöll den stackars lilla hästen. Hon var rätt sur på mig och blev stum i mulen (red på hackamore, annars skulle de väl blivit ännu mera katastrof) Fast vad kan man begära. Slutade rida i september och nu är det maj. Positivt var att benet inte alls värkte. Negativt var räddslan och noll muskler att jobba med. 
 
Man är ju van att verkligen kunna JOBBA hästen. Och nu var de bara att sakta glida runt. Lägg sedan till att jag tappat alla ridmuskler och till på köpet mer eller mindre alla muskler i höger ben iom att jag inte kunnat använda dem på 5 månader. Blir att sänka ribban typ 25 hål.
 
Ja ja. Jag kom ju upp i alla fall. 15 min skrittade jag och travade tom en hel halv långsida. Är ju inte samma häst jag red sist heller (eller jo, var ju fortfarande jasuska jag red på) Har hänt jättemycket under tiden mina medryttare jobbat henne så nu måste jag också hitta alla knappar. Och så har jag ”ny” sadel. Borde kanske söka reda på en billig dressyrsadel så att jag skulle få bättre stöd. Vem betalar?
 
 

Se de stora i de lilla #happichallenge

#happichallenge
 
Ni har kanske märkt att jag deltar i bloggutmaningen happichallenge. Den går ut på att man varje dag skall skriva ett inlägg i positiv anda. I bloggvärlden finns det så mycket negativt, tyvärr.  Jag har valt att  hitta något positivt i det lilla. Glädjen över att man finns till och mår bra. 
 
Idag är jag tacksam över mannen som tog itu med vårt diskberg. Tiden räcker inte till och vår lilla diskmaskin flåsar med tungan på utsidan. Ja då måste någon kavla upo ärmarna och sticka ner händerna i diskbaljan. 
 
 
Första gången ute på villan i kokkola. Sommaren 2013. Vem kunde tro att vi fyra år senare skulle vara gifta med barn
 
Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång